Augustimånen >> Sagt om... >> ChelaMer

Augustimånen 1998 - en intensiv upplevelse

Inför seglingssäsongen förra året, var min önskan att få kappsegla starkare än på länge. Många års båtägande hade förflutit, först med skärgårdskryssare för att nu ha övergått till Comfort 30. Som ägare till ny båttyp, tyckte jag kappsegling skulle vara ett utmärkt sätt att lära sig hantera båten bättre. På något sätt så innebär familjesegling med små barn ofta att man tar den lätta vägen ut, inte mycket kryss, inte segling i hårt väder etc. Därför hade jag inte heller lärt mig mycket av den typen av segling. Efter att ha samlat några bekanta som besättning, fick kappseglingsinsatsen bli Ornö Runt, Horsten Race och den påstått annorlunda Augustimånen.

Augustimånen skiljer sig från de flesta andra kappseglingar på många sätt. Först av allt, tidpunkten. Meningen med tävlingen är att den ska sätta bl a navigeringskunskaperna på prov. För att lyckas med detta, seglar man inte under några ljusa sommarnätter. Sent i augusti och nätter med så lite månljus som möjligt. Sedan bansträckningen. En tid före tävlingen får man en lista med 50-talet punkter som sträcker sig från Arholma till Landsort. Mycket kort före start får deltagarna aktuell bana. Den utgörs av ett urval av de 50-talet punkter man redan tidigare har markerat i sjökort och programmerat i ev GPS. Även handikappberäkningen skiljer sig från andra seglingar. Tävlingen utgår från LYS, men med ett antal justeringar. Först är önskemålet att fältet hålls så samlat som möjligt under hela tävlingen, c:a 36 timmar. För att lyckas med det seglar snabbare båtar en längre bana än de långsammare. För att rättvist kunna justera banlängden med hänsyn taget till rådande genomsnittlig fart för startfältet, ligger det två "öglor" längs den gemensamma banan. Före det att första båt kommer fram till "ögle-starten" meddelar tävlingsledningen vilken "ögle-längd" som gäller för respektive LYS-tal. När båtarna återkommer från sina "öglor" är tanken att fältet ska vara samlat igen. På detta sätt är det första båt i mål som vinner. Ovanligt vid LYS-seglingar.

Fredagen den 21 augusti blåste det småspik och det var allmänt otrevligt väder. Efter att jag hade flyttat Chela Mer från hemmahamnen i Södra Evlinge BK på Värmdö till Bullandö, anlände resten av besättningen; Anders, Ulrika och Kalle. Tävlingen inleddes nämligen middag på Bullandö Värdshus. Servitrisen berättade att hon varit med sex gånger tidigare, men inte denna gång. Hon frågade också om vi visste att vi gav oss iväg på världens svåraste seglingstävling? Nej, det hade vi ingen aaaning om. Vi räknade kallt med att hon bara försökte göra oss nervösa.

Startfältet var på c:a 17 båtar, allt från Express till Rondo 33, Dehler 38 och Diva. En halvtimma före start fick vi kuvertet med aktuell bansträckning. Vi kastade loss och tog oss till starten under Djuröbron. Olika LYS-tal hade olika starttider, men de skiljde inte så mycket mellan lägsta och högsta LYS-tal. Fråga mig inte varför vi alltid är sena till start. Kanske är det en undermedveten vilja att ge våra konkurrenter handikapp. Ganska onödigt att ge dem två minuter redan från början.

Vinden hade mojnat något och regnet upphört. Båtarna kryssade söderut över Nämndöfjärden. Som vanligt hade vi svårigheter med farten på kryss och tappade placering efter placering. Rullgenua och löst ansatt rigg utan akterstagssträckare gav våra konkurrenter än mer handikapp. Fortfarande onödigt. Mörkret tätnade efterhand och framåt 23-tiden nådde vi Fjärdhällan. Från denna punkt utgick den första öglan. Deltagarna får lägga den i valfri kompassriktning, men distansen som ska tillryggaläggas mäts fågelvägen. Alltså vill man hitta en kompassriktning där hela ögle-distansen kan gå över fritt vatten. Vi drar, som de flesta andra, i riktning OSO, strax norr Mörtö-Bunsö och vidare utåt. När vi nått uppmätt position, meddelade vi detta till tävlingsledningen över VHF (som sedan kontrollerade att vår angivna position motsvarar den aktuella ögle-distansen). Under denna ögla var det några båtar som rapporterade grundkänning, vilket de var tvungna till enligt kappseglingsreglerna. Tävlingsledningen beslutade sedan om distanstillägg till den andra öglan ska tilldömas som "straff" för felnavigering/grundkänning.

Väl tillbaka till Fjärdhällan hettade det till. Öglan hade fungerat, d v s fältet var samlat och det var trångt och mörkt. Vi måste ha full uppmärksamhet för att inte råka illa ut. Det var ibland svårt att avgöra vilken riktning som en båt färdas, när man bara ser dess lanternor. Strax före oss låg en NF med bl a Peder Cederschiöld ombord, en av initiativtagarna till tävlingen. Plötsligt slog de mitt framför oss. Vi bestämde oss snabbt att göra samma sak, för de hade väl ett gott skäl att göra slaget så abrupt? Jodå, precis i vårt slag såg vi en 20 meter stor sten något hitom Fjärdhällan. Avståndet till oss var kanske 20-30 meter.

Efter Fjärdhällan gick banan mot Järnhålet norr Utö. Vi var fega och tyckte att vägen ost om Ornö såg svårnavigerad ut, framförallt under kryss och att vi nu endast seglade två man (frivakt för de andra två). Vi styrde mot Järnhålet via insidan av Ornö, vilket gav oss 2-3 NM längre väg än nästan alla andra. Vinden var nu några få m/s. Mot gryningen nådde vi Järnhålet. Felaktigt trodde vi att det var just Järnhålet vi skulle "runda". Senare fick vi en protest mot oss. Det var ön norr Järnhålet som skulle rundas och det kan endast göras om ön innesluts i den bana man seglar. Dock frias vi av tävlingskommittén p g a god vilja och notering av tydligare seglingsinstruktioner nästa år.

Färden gick vidare över Mysingen och banans sydligaste punkt, inte långt från Nynäshamn, nåddes lagom till frukost. Hela tiden hade vi kontakt med olika konkurrenter. Spinnakern hissades och kursen ställdes åter mot Järnhålet för att fortsätta utomskärs, upp mot Sandhamn. Mitt på lördagen knäckte vi spinnakerbommen på Björkskärsfjärden, p g a slarv med suggorna. Under bärgningen av spinnakern lyckades vi med konststycket att riva windex och VHF-antenn. Resten av kontakten med tävlingsledningen skedde via GSM-telefon, vilket fungerade väl.

Undanvind med genua och stor var inte så roligt, men det var hygglig vind, så vi förlorade inte så mycket fart. Vi korsade farleden mot Rödlöga och tog oss in NV Svartlöga för att där runda banans nordligaste punkt.

Senare berättade den deltagande NF:n med Peder ombord att bekanta hade samma helg varit ute i stugan på Svartlöga. Under de 20 år de haft stugan hade de aldrig sett en seglbåt på fjärden närmast S Svartlöga. Denna lördag såg de flera. Vid ett tillfälle satt Peder till rors och såg bara bränningar framför sig. Han ropade till navigatören i ruffen om kursen verkligen stämde. Svaret var ja. Sedan kom kommandot om ny kurs och Peder lade om rodret för att se en öppning mellan bränningarna på några 10-tal meter. Vi navigerade med mycket större marginaler än så.

Färden gick vidare samma väg tillbaka, d v s ost Lökaö och ner över Björkskärsfjärden. Mörkret lade sig ånyo och tröttheten började göra navigeringen svårare. Vi navigerade med en handhållen GPS, en gammal AP Navigator, sjökortet oftast löst i sittbrunn och enkel passare. De mest extrema deltagarna körde differential-GPS (DGPS för större noggranhet), digitala sjökort, Yeoman Chartplotter, PC med GPS-program och mörkerkikare med ljusförstärkning. Vid ett tillfälle mätte jag inte avståndet från longitud-linjen i kortet, utan från en grön linje som egentligen anger var nästa sjökortsdel tar vid. I mörkret såg jag ingen skillnad i färg.

När jag felaktigt trodde att vi är väldigt nära ett grund, slog vi snabbt. Efter slaget upptäckte jag felet jag gjort och såg att vi faktiskt inte var i fara. En sten skulle rundas en bit N Eknö. Stenen är c:a 20 meter stor och det var beckmörkt. Anders är stor ficklamps-fantast och hade med några av sina bästa grejor. Trots detta var det svårt att urskilja en låg 20 meters sten på större avstånd än 50-75 meter, p g a den svaga kontrastskillnaden. Vi hittade dock rätt och satte iväg på den andra öglan, rakt ut till havs. Fortfarande god kontakt med våra medtävlanden.

Gammal dyning från sidan, 5-6 knops fart, halvvind och stjärnklart gjorde denna del av tävlingen trolsk och suggestiv. En intensiv upplevelse. Vi vände efter angiven distans och uträknad position för att nu gå mot mål. Gryningen kom, söndag morgon, och vi var mycket trötta. En ineffektiv kryss N Eknö tog vid. Gastarna sov, både i ruffen och i sittbrunn. Anders och Kalle satt vid var sin genuavinch. Mellan slagen somnade de in och väcktes av mina rop inför slagen. Jag själv bytte hela tiden ställning för att hålla mig vaken. Båt efter båt seglade ifrån oss, både p g a låg båtfart i segel och rigg, men troligtvis också p g a besättningens dåliga skick.

Målet låg i Kanholmsfjärdens sydligaste del. Väl i mål gick vi för motor till Bullandö där alla samlades för gemensam frukost. Av de 17 startande båtarna kom 13 i mål. Vi kom in som nr 12, då den sista båten av någon outgrundlig anledning inte lagt den sista öglan till havs, utan in mot Vaxholm. Tack för att vi slapp komma sist!

Efter tävlingen har det stått lite i tidningarna om Augustimånen. Den segrande båten, en Dehler 38:a hade en navigatör som till vardags är lots. Den var dessutom väl utrustad med bl a DGPS och digitala sjökort i PC. Tävlingen benämns återigen som världens mest svårnavigerade. Våra slutsatser är:

Ha maximalt antal besättningsmedlemmar med er för att få ordentligt med frivakter. Om en kan koncentrera sig på navigering och slippa så mycket segling som möjligt, minskar risker och möjligheterna till bra vägval ökar. Annars är tävlingen precis så svår navigeringsmässigt som man själv väljer. Man behöver inte gå genom värsta bränningarna. Vid senare höstmöte, uppskattade jag våra extra omvägar mot "bästa" konkurrent, d v s sammantaget de bästa vägvalen gjorda av samtliga båtar, till 5-7 NM. Det skulle kostat oss 1-1,5 timmar. Vi var sex timmar efter segraren och båtarna var utspridda över hela mellantiden.

Handburen GPS med 12 V strömförsörjning duger, men displayen var liten och svårläst i mörker och regn. En slavenhet, som vi hade på AP:n, är bättre.

En någorlunda duktig navigatör klarar sig med ett fast underlag under sjökorten och några bra passare. Genom detta kanske man inte har chans på vinst, men onekligen en bra placering.

Tävlingsledningen är mycket engagerade. Tävlingen har en fantastisk hemsida på www.exder.se/augustimanen där all tänkbar information finns. Följebåt fanns hela tiden för att bistå om behov skulle uppstå. Under tävlingen hade ett antal deltagare grundkänning (inte vi) och några andra haverier på andra sätt (strömförsörjning och rigg). Oss veterligen behövde inte följebåten ingripa någon gång, men den fanns där.

Vi är definitivt med 1999!

Patrik, Anders, Ulrika och Kalle på S-2504 Chela Mer.

Fotnot: Den outgrundliga anledningen till att sista båt gick innåt Vaxholm till var att krogen var öppen samt att instrumenten var utslagna (eller var det besättningen). /Redaktörn (skeppare på den suspekta båten)

Online | Aktuellt | Tidigare resultat | Sagt om... | Kontakt | Innehåll

Augustimånen