Augustimånen 2007

 

Ombord på Impuls - Avance 33

 

Vilken segling Augustimånen är som mot allt sunt förnuft och gott sjömanskap beger sig 

ut i agustimörkret bland kobbar och skär, bränningar och grund.

 

Nu har jag för andra gången gjort det tillsammans med Gösta, Hasse och Stefan.

Vilka coola gubbar dom är.

Goda vänner som jag fått genom mitt seglande och framförallt genom vårt deltagande i en av dom tuffaste kappseglingar som finns - Östersjömaran. Tillsammans har vi typ 25 års erfarenhet av den havskappseglingen. Pröva Ni som aldrig seglat Ömaran, även det en  fantastisk kappsegling.

Även i år deltog vi i Östersjömaran som bjöd på hårt väder som vanligt. Under torsdagen den 14 juni passade vädergudarna på att bjuda oss på vindstyrkor som toppade 48 knop SV-V utmed ostkusten. Intressant upplevelse kan jag lova.

 

Årets Augustimåne "krävde" en lite annorlunda uppladdning än tidigare. Gösta passade på att segla tur och retur till västkusten och själv laddade jag upp med nattarbete dygnen före Månen.

Fräscha och laddade kom vi att förenas vid Bullandö för att iordningställa båten inför Månen. Först befriade vi Impuls från allt grönt som växt till sig under sommaren som gått. Ingen rast och ingen ro alltså.  Datorn skulle monteras och kontrolleras, plottern skruvas på plats och båten sjöstuvas allt som skulle vara klart till middag och genomgång.

Oj, vad det här skulle bli kul och vädret var på sitt allra bästa humör. Varmt, soligt och vindar som lovade gott. 11 förväntansfulla besättningar stävade ut mot start och som så småningom rev kuvertet med årets bana. Aktiviteten blir febril för att identifiera banan och årets punkter som vi skulle runda.

 

Starten gick som vanligt norr om Stavsnäs klockan 2100. Banans sträckning gick via Kanholmsfjärden -  Öster om Möja och vidare ut på Norrfjärden - Lilla Nassa - Stora Nassa - Gillöga - Sv. Högarna - Fedlarna - Ängskärs skärgård - Rödlöga - Svartlöga - Björkskärs skärgård - Sandhamn - Mål mellan Göksäret och Långholmen.

 

Starten gick bra även i år och vi plus alla andra stävade ut på en brant sträckbog mot  Möja Söderfjärd.

Vi avvaktade med spinnakern då vi ansåg att den inte gjorde så stor nytta på den branta bogen mot Hästkobben.

Spinnakern kom dock upp någon halvtimme före  rundningen av Hästkobben. Aktiviteten var hög nere vid navigationsbordet och datorn för att finna på alla rundningar och hur vi på snabbaste sätt skulle ta oss dit. 

 

Mörkret hade infunnit sig och nu svartnade det fort. När vi stävade ut på Norr Fjärden var det kolmörkt och den där pirrande känslan kom krypande. Nog är vi vana att segla i mörker, men havet är en sak och bland bränningar och skär en helt annan. Vi är alla navigationskunniga  ombord på Impuls, men fy sjutton vad imponerande att genomföra något liknande för 10-15 år sedan. Nu har vi plotter, dator med Fugawi och Hydrographicas 10.000 dels kort. Navigations arbetet blir ju en barnlek.

 

Spåret norr om Lökaö visar inte på en Impuls med dåliga kryssvinklar inte heller en berusad skeppare utan helt enkelt hur sofistikerade våra instrument av idag är. Skrev jag barnlek?

 

Men visst blir det lite mer spännande än när man har järnkoll på läget.

Möjligen var det samma instrument fladder som bidrog till att två eller var det möjligen tre båtar som gick på grund vid Lill-Tistronskäret. Trångt blev det i alla fall när vi kom kryssande i den nu ökande vinden för att runda nämnda skär. Jäklar vad vi tog in på båten framför och vad stärkt man blir av det ända tills vi förstod att nämnda båt stod fast förankrad i moder jord. Det börjar  surra i hjärnan och man blir plötsligt jäkligt osäker. Ligger vi rätt, varför har han gått på grund, klarar vi det här. Frågor från sittbrunn och order från navigatörerna avlöser varandra med en ökad spänning och en mer bestämd ton. GPS'en nyktrade till och vi kunde köra på som vanligt.

 

Ut på slingan och tillbaka till skäret. Nu gick snacket på VHF'en. Det var rundningstider, det var båtar på grund, det var Tordmulen som assisterade som bogserbåt och bogserbåt på grund m.m. Spänningen var hög den här första natten och det var inte över ännu. Skönt var att bland alla stressande manliga röster i detta virrvarr få höra en ljuvligt mjuk kvinnlig stämma från Stress. Visst har det en lugnande effekt.

 

Tordmulen III med 20 års jubilaren i Augustimånen Bobo Hammarberg tillsammans med min ordförande i Kopparmora båtklubb Anders Unosson höll som sagt kontroll på hela gänget.

Man undrar var dom gömmer sig för det är sällan eller aldrig vi ser den bekanta silhuetten Tordmulen III.

 

Vi snirklade oss vidare efter Lill-Tistronskäret mot Lilla Nassa via Vidbusken och Ådskärsgrund. Noggrann navigering och exakt styrning skulle ta oss igenom dessa trånga passager. Vi närmade oss Vidbusken då vi helt plötsligt upplevde att två båtar kom emot oss på tvären. En besättningsmedlem på den ena båten var framme på fördäck med en stark ficklampa och lyste i vattnet. Vi närmade oss dessa båtar snabbt. Då skriker fördäcksgubben med ficklampan i handen att det är grund här, vilket kanske inte var så svårt att förstå då bägge båtarna stod på. När vi faller av akter om dom grundstötta båtarna, helt enligt planen, skriker han att det är grunt där också. Vad fan gör jag nu då, var min första tanke och var beredd att göra en 180 graders stoppsladd. Hasse och Gösta manar på Stefan och mig att vi ligger helt rätt, men vad sjutton, vem skall man lita på. Vi gjorde som Hasse och Gösta sa och det fungerade utmärkt.       

    

Jag hoppas jag är rätt ute här och i så fall var en av båtarna Felicia som stod på. Enligt Johan som talat med besättningen efter tävlingen så hävdar Felicia att man seglat på vitt vatten, men ändå grundstött. Men, det hävdar vi allihop när vi hamnat på grund, menar Johan och skrattar.

Så rätt han har vår gode Johan och kan själv dra mig till minnes när jag strandade min Express utmed Ölandskusten på Östersjömaran 2002 med 1:1000000 i sittbrunnen och blev väldigt överraskad när jag med spinnakern uppe och sju knop krasade upp i stenröset. Går att läsa om i Segling nummer 7 eller 8, 2002.

 

Mot Lilla Nassa och vidare över Gillöga Fjärden mot syd Svenska Högarna. Vi hade lovat oss själva att sköta vila och sömn bättre i år än senast. Med vår otroliga uppladdning med mycket segla och lite sömn innan årets Augustimånen skulle man ju kunna tro att där hade vi inga problem. Problem hade vi kanske inte, men ingen kom till ro första natten. Vi får sova växelvis under lördag dag så vi alla är fräscha till natten mot söndag.

Undrar om GPS'er kan  lida av sömnbrist eller är det rorsman som tullat på den överblivna midsommarsnapsen. Spännande tävling är det.

 

Hasse och Gösta har nerver av stål som tar oss med små marginaler förbi bränningar och grund, trots en GPS som lever sitt eget liv.

 

Men vad sjutton, även här har vi en backup, vår livs levande GPS - Stefan Ärlund, nästan lika  sprallig som Fugawi + GPS.    

 

Själv, är jag  rätt uppsnurrad i huvudet och har egentligen ingen aning om var vi är någonstans. Känner mig lite som vår GPS's. Men, det är kanske inte så konstigt då jag inte har någonting med navigeringen att göra. Inte känner jag igen mig heller då det inte är min grej att ligga och kryssa mellan kobbar skär med min Scampi, min Bubbel som jag nästan uteslutande kappseglar med och då med fördel på havet. 

Hur som helst var vi snart runt Måskobben någon gång under lördagen och skulle snart få en fin undanvindsbog. Vi skuggade hela tiden Wind Song på behörigt avstånd men även Sambal var där vilket hon inte borde. Hon seglar bra eller är det vi som gör det mindre bra?

Trimma, trimma och snart har vi spinnakern uppe. Wind Song skickade upp spinnen när vinkeln mot vinden var alldeles för brant utan några stora möjligheter till att falla av då Högskäret och Vindelskäret låg som ett effektivt hinder i lä. Efter rätt mycket trassel och dålig fart så ordnade det så småningom upp sig för henne.

Sambal låg i lä om oss på samma undanvind som Wind Song. Sambal med 1.08  i LYS är före oss. Men det är ju inte så konstigt då vår rorsman måste ha somnat vid pinn. Syns ju tydligt av tracken till vänster, så inga undanflykter Stefan, bevisen är i blueprint.

 

En snygg och kontrollerad nedtagning av spinnakern vid N Vindelskär, men tyvärr efter Sambal och Wind Song. Vinden tryckte på rätt bra under lördagen. Vi såg nu fram emot en lång halvvindsbog som skulle föra oss till St. Nassa. När vi närmade oss stod vi inför ett svårt

vägval.

Vi valde här att gå rakt igenom St. Nassa vilket för mig som aldrig varit här förut var en upplevelse. Vilket fantastiskt ställe.

 

Här valde båtarna närmast oss olika vägar. Vår väg gick som sagt spikrakt igenom och utan ett enda slag. Tur var väl det för utrymme för att slå finns inte.

 

Vi jagade förgäves Wind Song och Sambal  här. I den relativt hårda kryssen och en sjö som byggt på rätt ordentligt hade vi inte en suck mot Sambal som bara försvann. Fattar ingenting. Vi hade omväxlande full stor och kryssfock och revad stor och kryssfock. Genuan hade vi lagt undan.

 

Sambal hade en annan segelsättning som fungerade riktigt bra på henne, bottenrevad stor och Genua 1. Att segla med den stora motorn G1 i den relativt kraftiga sjön var bra för Sambal och påminner mycket hur min egen båt fungerar. G1 så länge som möjligt är min tumregel på Bubbel. Det ger kraft genom sjöarna.

 

Jakten fortsatte men vi kom inte närmare dom framförvarande. Dagen började skymma och Sollerhag blev avlöst vid rodret av Gösta. Jag kröp ner i ruffen, men kom inte längre än till durken nedanför nedgångstrappan där jag somnade in. Där satt jag och sov och i varje slag så bytte jag sovande sida enligt Hasse. Snacka om att man tillskansar sig erfarenhet efter sju Östersjömaror. Man sover när och där det går.

 

Gösta harvade på vid rodret och jag kvicknade så småningom till och kröp med stor beslutsamhet upp till sittbrunnen och så småningom till rodret.

 

Ingen seglar Impuls bättre än Gösta, men inte ens det har tagit oss närmare Wind Song och Sambal. Vad skall vi göra???

 

 Jag tog över rodret och skickade ner Gösta till navigeringen tillsammans med Hasse.

Nu började en slagduell med moder jord och jag fattade fortfarande inte var jag var någonstans. Grönskär sa någon och sedan Sandhamn. Men jag har varit tusen gånger i Sandhamn och fick inte ihop det med vad mina medseglare sa.

 

Att segla i mörker i oprickat vatten är intressant och ställen man varit på massor av gånger ser helt annorlunda ut. Referenser och perspektiv är i alla fall för mig helt förändrat.

 

Hur som helst genomfördes slingan efter Grönskär och vi hamnade ännu längre bakom Wind Song och Sambal. Sista brytpunkten och här är frågan om vi gjorde ett bra val. 31 slag senare och vi var i mål. Vad hade vi för alternativ? 1 slag runt D3, sista rundningspunkten, och 1 slag norr om Eknö och ett sista slag in i mål. Döm själva,

31-3 är förhållandet .

 

I mål var vi 0253. Relativt mycket vind och en vind som stod sig genom nätterna bidrog till att vi gick i mål ca. 3 timmar tidigare än föregående år.

 

Nu funderade vi givetvis över vår placering och framförallt var JoJo och Johan Skåntorp med besättning var någonstans. Ett antal gånger under resans gång gick Tordmulen ut med en efterlysning - har någon sett JoJo.     

Men, visst var dom i säkerhet och vilse hade dom inte heller seglat, utan helt enkelt haft en VHF som inte fungerade. Mobilerna sov dom på så inte heller dom användes. Men, men, någon anledning till oro fanns ju knappast när man har med så rutinerat folk att göra. 

 

Nu var det bara transporten in till Bullandö kvar och motorn startades upp för att så småningom lägga av. Upp med töjen igen och Gösta in med huvudet in i motorrummet för att lufta. Motorn tar tjuvluft någonstans och efter ett oändligt pumpande så gick motorn igen.

 

Väl i hamn så låg dom där allihop. Jodå vi

stängde så att säga grinden i år, men sist kom vi inte. Nästan hälften av deltagarna hade brutit tävlingen av olika anledningar. Vi på Impuls hade genomfört en Augustimåne som var helt problemfri om vi bortser från vår egotrippade GPS.

Vi hade god eftersmak i munnen efter målgången och ölen som serverades på väg in till hamn.

 

Sova ett par timmar och sedan till årets bästa frukost med lite eftersnack, goda historier och en Johan som skämdes lite. Nästa år kommer JoJo med masttoppsplacerad VHF antenn.

 

Tack för i år och förhoppningsvis på återseende nästa år.

 

 

 

 

 

Gösta Hasse Stefan på Impuls

 

 

 

 

Staffan