Augustimånen >> Tidigare resultat >> Månen 2003 >> Marinette

Kära Månenvänner! Här kommer en kortrapport i väntan på filmen som ska klippas till höst/årsmötet. I den finns alla oscensurerade detaljer som ni bara kan drömma om…. Nu skriver jag fritt ur huvudet utan att dubbelkolla med sjökort och PC.

Tanken var ganska klar. Vi skulle segla som om vi hade Fridas navigationstaktik ombord. Och hade tjuvlyssnat på deras utläggningar om hur och var man ska segla. Vad sjutton: Små konstnärer lånar, stora konstnärer stjäl! Det vi lärt oss från året innan i Miranda (SK55) var att genvägar inte är senvägar utan det är raka streck mellan punkterna som gäller.

Förberedelserna rent båt-, trimnings- och teknikmässigt lämnade dock en del att önska. Lättningen var obefintlig, samtrimning av besättning utesluten och råttor, winschar, snören mm skulle behöva utökas med en kundvagn från Watski. Den ena genuawinschen går dessutom åt fel håll på Marinette, trot eller ej…

Vi gick alltså stenhårt in för taktik!

Teamet ombord på denna Rapid No 13: Skeppare Peter Lindström, taktik/trim Henrik Widstrand, taktik/trim/navigation Allan Förberg och navigation och teknisk chef Bengt Hymnelius. Grovt sett – för alla gjorde mer eller mindre allt ombord.

Redan efter förra årets race stod det klart att två man måste navigera – framförallt på natten - för att ha chans att lägga upp långsiktiga strategier och verkligen kunna diskutera oss fram till rätt väg. Och två man till att hålla gång i båten. Eftersom vi inte seglat tillsammans i Rapiden en enda gång före tävlingen stod det solklart att Peter ”Linsen” Lindström skulle styra alla kryssar under dygnets mörka timmar.

Tidigt ute vid start och hissade segel för att hitta positionerna och farten i båten. Vi var enda båt som före start kryssade upp mot Stavsnäs från startlinjen för att kolla vindarna och vilken placering på linjen som gällde. Henkan sa: Mitt på linjen! Och ingen sa emot efter visst dividerande. Trots att vi låg en bit från linjen vid start fick vi superläge. Dom flesta andra klumpade ihop sig vid lovartsflaggen där det dessutom var lätäckning från land. Tack för det!

Kryss upp mot Franska Stenarna och sikte på västlandet. Det efter gamla meriter på Nämndöfjärden och hopp om vrid upp till första rundning. Dock tämligen få skiften att slå på men vi var bra med upp till fyren. Under den här kryssen la vi upp taktiken ända till första öglan och var överens om vilken väg vi skulle gå. Från Franska Stenarna var det solklart även om vi något förvånade såg att några båtar tog omvägen söderut. Enda abret var att eventuellt smita mellan skären efter Limskär men det ansågs väl riskabelt att bli en nitlott. Dock visade det sig efter tävlingen att Frida förstås gått den vägen och tjänat en par tre båtar på det. Att man aldrig lär sig!

Men eftersom Frida bommade rundningen efter Limskär där en 40-fotare parkerat kände vi ändå att vi var bra med och en annan storfiende – titelförsvararen X79:an Kapu - hade vi en bit bakom.

Bra drag under kryssbenet mot Högskeppsskär och efter rundning vidare längs Långviksskär. Tog spåret mellan grundflaken och kryssade på något märkligt sätt jämnt med Omega 42:an som vi vid det laget delade fjärdeplatsen med efter en blick ut mot efterföljande lanternor. Här gjorde Linsen ett superjobb som höll både bra fart och höjd trots obefintliga referenser. Vi behövde knappt kolla på seglen med ficklampa.

Upp med spinnaren för undanvind och undertecknad (Allan) fick för första gången i sitt liv styra en Rapid. Kändes något vobbligt till en början men jag gav mig själva hum-hum på att inte vika en millimeter från kursen som Bengt hela tiden rapporterade upp till brunn. Knivskarp rak linje från Aspskär mot nästa punkt för att segla ögla. Och nu blev det dramatiska tider för nu blev det ett första mandomsprov gällande tungan rätt i mun och närmsta vägen rätt av. Linsen gick ner under däck för att sova men fick inte mycket till blund i ögonen. Precis innan vi skulle finnavigera mellan grynnor och undervattensten släppte lovartsgajen från spinbommen och det blev lite lätt hysteri ombord. Det var oerhört platt undanvind och spinnaren gjorde ett snyggt timglas!! Mycket skrik och hetsad stämning. När Bengt återvände till datorn hördes: Håll i er! Nu kör vi över en grynna eller nåt!!! Men helt oförklarligt händer ingenting och vi fortsätter i sju knop. Strax dessförinnan hade vi hört ett saftigt bom-krasch-brak snett stybord bakåt. Vi trodde då att det var minst en sjutonnare som gick på i full fart, men det var Frida som hittat en grynna. Något vi fick höra i efterhand.

Eftersom dom större båtarna gick i ytterbåge och missade raka spåret var vi tvåa på scratch när första öglan började. Helt osannolikt. Och vi började förstå att vi gjort en smakstart!
Peter ”Linsen” insåg att här går ju inte att sova när det är supersegling på gång.

Undanvinden mot Sandhamn och ner till Björkskär är inte så mycket att orda om. Jo, förresten: Skenan för bommen på masten vek sig och hälften av nitarna var ett minne blott. Linsen fick laga provisoriskt med några meter spectra och resten av tävlingen fick vi segla med hemgjord preventer eftersom kicken skulle kunna rycka hela åbäket åt galet håll…. Vi genade mellan två små kobbar strax nordväst om Sandön innan rundningen ner mot Björkskär. Henkan sov en sväng från öglan till en stund efter Sandhamn.

För passering Björkskär hade vi en rad olika synpunkter. Närmast: den trånga passagen i rak linje, alternativt ner med spinnaren en stund och ta den vanliga vägen förbi bastun. Eller att segla runt hela paketet på ostsidan. Men vi seglade inte Månen för att ta omvägar. Och resonerade som så, att om vi går raka vägen kommer få båtar som följer efter att försöka sig på något annat spår. Och Björkskär är knappast så högt att det kommer läa alltför mycket. Och tur var det beslutet. M25:an som vid det laget seglat upp sig ruskigt tog omvägen österut och missade en tätplats.

Fegade förbi Stora Bonden genom att inte gå innanför grynnorna och gjorde sen en miss som vi sätter på trötthetskontot. För i backspegeln kunde vi se hur Frida smet ut vid sidan om ”farleden” mot Gillöga och säkerligen klippte ett par tre fyra hundra meter på det spåret. Nästan så man skäms att man inte ser en sån grej utan seglar på ”semesterrutin”.

Spännande att segla mellan infernot av grynnor syd Gillöga i meterhöga vågor och någon utbrast ombord: Ingen broach nu tack!!! Det hade kunnat resultera i en riktig smäll.

Spinngajern i lovart släppte för andra gången när vi närmade oss Lillön syd Svenska Högarna. Dessa förbannade plasthakar! Nu blev det en dubbel pålstek för att råda bot på eländet. Vi hamnade fel i gippläge under tiden som vi fixade den malövern och hamnade plötsligt utanför den ”raka linjens princip”, alltså utanför grundflaken vilken säkert innebar fyra hundra meters inknaprande från efterföljande båtar med bl.a Frida förstås. Nu började hjärtat klämta. Vi hade som målsättning efter att ha tagit spets att hålla den till Högarna, men nu var kopplet bakom riktigt nära. Vilket stressade oss till ytterligare misstag norr om Högarna där vi kryssade förbi ett par grynnor, istället för att falla några grader och gå rakt på Fredlarna. Två slag kostar mycket i en Rapid och nu var Frida duktigt på gång.

Till Norrpada var dom ikapp. Dom seglade helt enkelt 0.3-0.4 knop snabbare för halvvind och åt upp försprånget som den enklaste sak i världen. Knäckande!

Vid Hundskär hade vi riktig hjärnblödning. Kontrollpunkten vid Kallskär var inte inlagd och vi räknade med att slippa runda Hundskär för att styra rakt mot Stenklippan. När Frida plötsligt slog upp mot styrbord blev vi alltså minst sagt rådvilla. Dock lyckades vi hitta ”felet” blixtsnabbt och tog en omväg innehållande ruskig precisionsnavigering för att göra missen så liten som möjligt. Mot Kallskär verkade det som om vi knappade in på Frida, som sen smet ifrån igen genom att grymt effektivt knipa varje millimeter mellan dom små kobbarna och brutala grynnorna.

Banomläggning ner mot norra Möja. Här kröp undertecknad till kojs (vid 13.30) för några timmars sömn och en liten gnagande tanke om att nu är det nog kört. Vi visste ju inte då att ubåtskapten Myrinen & Co hade en grundstötning på kontot.

(Fotnot: Ubåtskapten Myrinen är ett välkännt begrepp bland oss fd M22 seglare sen den tiden då vi eskaderseglade och herr Myrin smällde på duktigt vid något tillfälle långt bak i liggorna. Därvidlag är också teamen i M30 Avec och M30 Frida vår – och framförallt min - huvudfi under Månen…. Det har sin egen historia från otalet kappseglingar i olika M-båtar. Och det gjorde nog också att Fridas uppsegling mot Marinette var av karaktären ursinnig….)

När jag kommer upp tre timmar senare tror jag inte mina ögon, och knappt heller på den förklaring som kommer från Henkan och Linsen. Den handlar om gradientvindar vid Möja och kryss-slag ända in i kaklet, ifrånsegling av Frida, bra spår för spinnare och jag tittar runt och ser inte en båt i närheten. Vi leder med en timme och ska just slutföra änden på öglan. Hur gick det till? Jag fattar det fortfarande inte, även om Frida tydligen smällde på för andra gången. Det borde inte vara möjligt. Varsin stjärna i himlen till grabbarna i sittbrunn medan jag själv låg i koma tillsammans med John Blund efter noll sömn sedan fredag morgon.

Vi vände i öglan i mycket lätt vind och Henkan och Benke fick vila. Här mötte vi Kapu som utropade: Bra seglat! Jorå, men det var långt ifrån över! Linsen uppdaterade vädret via mobilen och fick rapport om kommande blåsa från nordväst. Alltså läge att hålla upp mot Möjahållet och inte segla ner sig mot Björkskär (som om det vore ett alternativ…). Jag spanade febrilt i kikaren och såg båtar gå för spinnare västerut och vi styrde kosan åt det hållet. Efter en stund 40 grader motvrid men upp lite mer i vinden och sen slag mot Stenklippan. Bra tryck.

När vi rundade Stenklippan fick vi ett saftigt vrid på 30 grader och spinnaren som vi satte precis före rundning måste ner ögonaböj. Här kollade vi alldeles för mycket framåt och missade den kommande vinden. Den spinnakernedtagningen har vi lyckligtvis inte på video för det var full kalabalik. Spinbommen som halva racet sett ut som en galge har nog aldrig varit så nära bristningsgränsen.

Ner mot Horsten och vi inser att bara materialfel eller grundstötning borde kunna hota en seger. Alltså lite mer försiktig navigering och alle man ska ha mat i magen, druckit mycket vatten, varma kläder och fullständigt sjöstuvat för kryssben tillbaka. Full bemanning på railen och Linsen vid pinn för att inte missa en meter in mot Djurö/Bullandö. Här seglade vi äckligt effektivt och dessutom i viss medsjö direkt efter Horsten.

Vi tvingades göra några slag för rundning och här var alla så trötta att bara Henkan som inte jobbar på kontor orkade dra runt winscharna som är en story i sig. Lättast att skota visade sig vara att dra i snöret med båda armarna för full kraft halvt stående i sittbrunn och med foten trampa hem dom undervevade Anderson winscharna som inte sett fett sedan båten byggdes.

Men vad gjorde det när man seglade för ära och berömmelse. Full gas mot mål och svåraste problemet var att hitta Tordmulen och pricken som utgjorde själva linjen.

Lätt och trött jubel ombord och vi drömde om varsin Irish Coffee om inte restaurangen stängt på Bullandö. När Linsen skulle rycka igång motorn - någon form av dragsnöre till inombordaren - gick det av!!! Och drinken blev ett minne blott. Vi fick segla ända in i hamn.

Men vad spelade det för roll. Vi hade just vunnit Augustimånen!!!

/Allan Förberg

Online | Aktuellt | Tidigare resultat | Sagt om... | Kontakt | Innehåll

Augustimånen