|
||||||
|
|
Månen i dimmaAv Anders Egerö ombord på Sambal, Augustimånen 2001
När jag blev utpurrad vid 3-tiden natten mot lördag var det naturligtvis helt mörkt. Men det var också kraftig dimma. Och noll vind. Eller i varje fall mycket lite vind. Jag hade sovit i babords sjökoj sedan 11-tiden på fredagskvällen med effektiva öronproppar. Hade inte ens hört att Jonas (Andersson) och de andra hade hissat spinnackern - och tagit ner den efter fem minuter, då vinden vänt igen. Det brukar bli åtskilligt med slammer på däck vid sådana manövrar. Vi hade återigen startat i Augustimånen, den här gången med gemensam start vid Djuröbron kl 20.30 för de 14 deltagarna med LYS-tal från 1,08 (min båt) till 1,28 för trimaranen, en Dragonfly 800. Den har egentligen 1,68 i LYS eftersom den kan segla i 18 knop - men då krävs det minst 8 m/s. I svagare vindare sjunker farten drastiskt för att vid vindar under 2 m/s vara likvärdig med en IF (LYS 1,02). Och den här helgen skulle det alldeles uppenbart inte blåsa särskilt mycket varför tävlingsledningen hade uppskattat ett lämpligt LYS-tal som borde kunna bli rättvist. Nu drev vi sakta, sakta i ungefär rätt riktning, mot rundningspunkten Skurhatten, strax söder om Björkskär på andra sidan Rödkobbsfjärden. Plötsligt vaknade VHF:en till liv. Tävlingsledningen varnar för att en stor passagerarbåt är på väg in till Kanholmsfjärden via Sandhamn. Lotsen har just gått ombord vid Revengegrundet och vi som ligger nära farleden bör försöka hålla undan. Hur det nu ska gå till när vi inte ens har styrfart! Nå, lite senare är faran över när vi kan höra samma båts internkommunikation över VHF:en. De besväras tydligen så mycket av dimman att de ankrar söder om Sandön. Skönt! Men bara en halvtimme senare är det klippt igen. Allmänt anrop - och den här gången är det ett lastfartyg som med största säkerhet inte har tid att ankra. Då har vi kommit till det smalaste stället mellan Hasselkobben och Skarprunmarn. Och naturligtvis ligger vi söder om farleden som just här går närmare det södra landet än det norra. Men vi bedömer det som omöjligt att kunna ta oss tillräckligt långt norrut i tid. GPSen visar visserligen på PCns digitala sjökort att vi bör gå fria, men bara om lastbåten verkligen håller sig till farledslinjen! Det är min gode vän Gunnar och jag som är vakna. De tre andra i besättningen susar gott i kojerna, med eller utan öronproppar. Nu hör vi lastbåten komma men det är omöjligt att veta hur långt borta den är. Radar har vi ingen utan vi får hoppas att de har en - som fungerar. Och som är bemannad. Maskinljudet kommer närmare och närmare. Närmare och närmare. Är den inte här snart? Nu låter det ju som om den är alldeles inpå oss! Varför ser vi den inte? Men det är våra sinnen som spelar oss ett spratt. Dels leder dimman ljudet bättre än torr luft. Dels har det varit alldeles tyst innan. Dels är vi ju oroliga och inbillar oss därför att ljudet är närmare än det är. Men till sist dyker det i alla fall upp en mörk skugga ett 50-tal meter framför nosen på Sambal. Vi ser inga detaljer, inga lanternor, ingen besättning. Och strax är skuggan borta igen. Det är helt overkligt - som om det bara var en synvilla. Då kommer vågorna. Som tur var har vi nosen åt rätt håll så vi slipper gunga i sidled. Men i stället börjar vi backa, eftersom vinden fortfarande knappast existerar. Det känns faktiskt ganska visset. Här skulle vi kappsegla - och så åker vi bakåt.
Men så småningom kommer solen upp och med den lättar dimman sakta, sakta. Och små krusningar på vattnet visar att det kommer lite vind. Bakifrån. Så nu gäller det att återigen få upp spinnackern som hela tiden legat färdig i sin påse på däck. Vi har känning på en Maxi 999 en bit framför oss men tyvärr får de upp sin blåsa före oss. Med den fantastiska farten av 2 knop stävar vi nu ut mot Rödkobbsfjärden medan dimman fortfarande ligger kvar inne på Kanan. När vi äntligen får full sikt både framåt och bakåt kan vi konstatera att vi ligger ganska bra till. Visserligen har de skickligaste besättningarna (X79, NF, Swan36 och M30) redan dragit iväg långt före men vi har samtidigt fyra snabbare båtar bakom oss, varav en Omega 42! Har dom kanske vallat med granris? Eller med årets miljövänliga, beväxningsfrämjande bottenfärg? Omegan har ju hela 1,25 i LYS! Men det är svårast att segla när det inte blåser… Banan blir nu, via VHF:en, kraftigt förkortad och vi behöver inte segla de långa sträckorna upp mot Nassa och Rödlögaleden som det var tänkt. Utan kan vända stäven söderut mot Sandhamn och vidare ner till Kalken, sydost om Bullerö. I höjd med Korsö blir vi, icke överraskande, omseglade i lä av ett one off-bygge på 38 fot med LYS 1,23 som därför gjort en ganska lång extra slinga för att kompensera sin högre fart. Med moderna brunprasslande segel och ett litet inskjutbart peke glider de förbi med ca 0,5 knop tillgodo. Men vi är glada för att de inte seglar ändå fortare. Och att vi kan hålla samma höjd. Detta tack vare att segelmakaren i år skar bort buk i genuan för att den skulle gå att rulla upp på min nya Furlex. Det var en fullständigt oväntat positiv effekt av det mödosamma arbetet med att montera rullgenuasystemet! Och sen blir det ändå roligare! Vi väljer att gå på en sträckbog väster om Brandskärgården i den svaga, sydliga vinden. Medan minst tre andra båtar väljer att gå öster om. Och när vi möts nere vid Kalken har vi vunnit upp till femhundra meter på de andra! Vi ligger nu återigen före 38-fotaren! Glädjen står högt i rufftaket och sittbrunnen. Så här bra har vi aldrig seglat tidigare! Torsten, min bror, har dessutom haft möjlighet att vinka till sin yngsta son som är ute med sina kompisar i familjens båt denna helg. Att vi skulle mötas här, i ytterkanten av Gråskärsfjärden, var inget som helst planerat. Utan bara ett resultat av den moderna mobiltelefontekniken… Hur som helst, nu är vi på väg mot banans svåraste rundningspunkt. Det lilla skäret Björkskär alldeles öster om Söderö. Här är 615-kortet alldeles blått och sundet vi ska kryssa oss igenom bara 35 meter brett på smalaste stället. Till råga på allt ligger en segelbåt förtöjd i sundet med en ankarlina ut från aktern och lite längre fram ligger en tvåmetersgrynna mitt i! Goda råd är dyra!
Men då tar vi fram det nya sjökortet i skala 1:10 000 där vi kan lägga kursen på vitt 4-metersvatten! Jonas håller kollen på datorn i ruffen, jag är utkik längst fram i stäven, Johannes styr, Torsten skotar och Gunnar springer runt med genuan i varje slag. Allt för att vinna så mycket höjd som möjligt utan att få bottenkänning. I så fall utgår nämligen, i denna mycket speciella tävling, ett straff med tidstillägg. Hur kan det komma sig? Jo, har man gått på grund så har man antagligen tagit en alldeles för smart genväg, vilket ska bestraffas… Men vi klarar oss, till skillnad från tre båtar före oss! Och bakom oss en fjärde - Omega 42:an - som i låg fart fastnar på en sluttande häll och måste få draghjälp för att komma loss. Detta leder tyvärr till att de bryter tävlingen. Inga båtar och ingen besättning fick några skador att tala om. Det var ju mycket låga farter och bottnen var tydligen mjuk. Nu gäller det att hitta bästa vägen till Lilla Gråkobben, söder om Byttan, som är vår sista rundningspunkt. Där ska även vi göra en extra slinga, anpassad till vårt LYS-tal. I precis 13 minuter seglar vi i bäring 42 grader och sen tillbaka igen för att uppfylla vår kvot på 0,8 sjömil. De snabbaste ska här göra 2 sjömil extra, vilket är framräknat i förhållande till hela tävlingens beräknade genomsnittsfart. Detta för att första båt i mål ska vara vinnaren, trots att vi seglar efter LYS! När vi är tillbaka igen sätter vi spinnackern för den sista långa sträckan mot målet vid södra Kanan. Vi försöker välja den rakaste vägen, öster om Biskopsö men väster om Långviksskär och Bullerö. I kolsvart mörker vinglar vi oss fram (det är svårt att styra på kompassen med spinnacker i platt läns och 3 m/s - man känner ju inte vindriktningen med öronen) och håller en rödgrön lanterna bakom oss. Väl ute på Gråskärsfjärden dyker det upp en vit ljusramp på Runmarös ostkust och en hel skog med blinkande röda ljus borta vid Sandön. Att segla på natten ger en helt annan upplevelse av skärgården, kan jag intyga! Men vad nu! Vinden dör ut när vi ska passera Runmarös norra udde. Och lanternan bakom oss är plötsligt ikapp! Det är den ena av de två mälartrettiorna som nu fått fördel när vi inte längre kan bära spinnackern och som med sin långa vattenlinje, sin ringa vikt och relativt stora segelyta enkelt glider förbi oss som om vi fastnat i lera och sörja. Vi är maktlösa och kan bara konstatera att vi därmed blir sjua i stället för sexa med bara tre minuters marginal efter 30 timmars segling. Ganska rättvis LYS-beräkning av banan, får man nog konstatera.
Och vi är glada för vår placering. Efter fyra års seglingar ser rätta raden ut så här: 13-9-15-7. Och då ska man veta att de tre första båtarna i mål hade en semiprofessionell besättning. Så jag menar att vi i själva verket kom på fjärde plats med känning på tredje, vilket ju inte är så illa pinkat?! Och själva månen då? Jo för första gången under dessa fyra år såg vi
en halvmåne i några timmar innan den försvann under horisonten. Men vad
gjorde det? Månar ser man ofta men nu dröjer det tyvärr ett helt år till
nästa Augustimåne.
PS Säg den glädje som varar. Vid en kontrollräkning strax före prisutdelningen i oktober befanns att längden på kompensationsöglorna trots allt varit felräknad. Korrigeringen missgynnade oss och vi hamnade därför slutgiltigt på nionde plats, med både trimaranen och Maxi999 framför oss i resultatlistan. Snopet förstås men inte värre än att vi får vässa klorna ytterligare till augusti 2002. Då kommer det, enligt min GPS, att vara fullmåne precis de dygn seglingen går: 23-25/8 2002. Kolla själv! DS | ||||||||||||||
|
Augustimånen |
